Jag gillar unghästar! Det är så roligt att jobba med den unga hästen, se hur den utvecklas och blir till en vuxen ridhäst.

Idag var jag till hjärtehästens uppfödare och kikade på årets fina fölkollektion samt några 1-2 åringar. Stall MVG, Viby & Berga Gård är lokaliserat strax öster om Eskilstuna och jag mötte upp Camilla i stallet hemma på Viby. Och där träffade jag på dagens första fölunge, den lilla gummibollen Zignum MVG (Fürstenball-Metall-Rubignon). Hann inte med att ta någon bild på honom, så har snott en från Camillas FB-sida.

Zignum har varit väldigt sjuk, men ser nu ut att repa sig väldigt väl. Och tur är det, en riktig guldklimp är han!

Sedan ut och kika på fler hingstföl och där kikade vi främst på Portofino MVG (Donkey Boy-Bellagio-Gigolo), en rejält långbent kille som är uttagen till årets elitfölauktion på Flyinge i oktober. En social kille som var svårfotad, kom alldeles för nära så fick bara till en ful bild framifrån.

For vidare till den stora travcampen Berga som väl rymmer cirka sjuttio hästar på box och dessutom flertalet lösdriftsplatser. Stallarna hyrs ut till travtränare (Välskötta rak- och rundbanor finns liksom fina kuperade slingor i skogen), men ett antal beten och lösdrifter används för eget bruk.

Vi började hos årets stoföl. Två av tjejerna är redan sålda, Dilba MVG (Fürstenball-Londonderry-Rohdiamant) och J-Lo MVG (Skovens Rafael-Sack-Martini). Lilla/stora Nora MVG (Zaladin MI-Rubinrot-Flamingo) stod med nosen i höbalen. Men hon är en favorit, fuxfärgen till trots.

Åkte förbi 2-årsstona (Hann slänga en blick på Noras helsyster Nice MVG) och stannade till hos Diva MVG (Van Vivaldi-Londonderry-Rohdiamant) och min absoluta favorit Pharin MVG (Fairway-Bellagio-Gigolo). Lite lera på näsan, men så fin ändå! Jag ska inte ha någon ny häst (än), men visst klappar hjärtat extra för det söta farinsockret.

Dressyr är som de flesta vet en bedömningssport. Ekipaget får ett antal minuter på sig att rida ett angivet program (vanligast) eller ett fritt komponerat där vissa rörelser är givna, men sammansättningen efter eget huvud och med egenvård musik till (kür). Dessa program bedöms av (förutom anhöriga, funktionärer, publik och "läktarryttare") av 1-5 domare beroende på tävlingens "status". Det allra vanligaste för den stora hobbyskaran är klasser med en domare. En domare som tycker och tänker. Ibland tycker ryttaren samma som domaren ser, ibland inte.

Men hur funkar det med flera domare? Jo, då adderas samtliga domares poäng och man får ut ett resultat som man säger med maxprocent hundra. (Som jämförelse, 60% brukar räknas som godkänt medan 62% i dagsläget är den lägstagräns som är satt för att kvala till högre klasser. Jag som amatöråskådare tycker att det verkar som att 70% eller mer nästan garanterat ger en prisplats och 75% och uppåt, ja då är det ett riktigt duktigt ekipage.) MEN, i och med att samtliga domares poäng räknas med kan det bli väldigt ojämnt om en domare har "fel" glasögon på sig.

Idag var jag vid Jällaskolan och tittade på två regionala klasser och där dömde dagens domare rätt olika, så pass att man ibland undrade om de sett samma ekipage. Domare C & M var samma i båda klasserna och i den sista tillkom även Domare H. Först ut som exempel ett ekipage i en MsvB:5 där det var drygt åtta procentenheters skillnad mellan domarnas slutresultat.

Följer upp med ett ekipage från dagens sista klass, en S:t Georges, som hade hela elva procentenheters skillnad mellan lägsta och högsta resultat.

När det blir sådana här glapp SKA domarna efteråt diskutera hur detta kunde uppstå och jag hoppas verkligen att de faktiskt gör det. För som ryttare är sådana här olika resultat väldigt svårbedömda: Var jag verkligen så här bra/dålig? Och det blir också svårt för oss åskådare att "förstå" ritterna. Rent resultatmässigt kan dessa avvikande siffror verkligen stjälpa eller hjälpa ett ekipage och när det handlar om kval till högre nivå blir det väldigt känsligt.

HUR ska man komma runt det här problemet? Inom t. ex. konståkning räknas de högsta och lägsta domarpoängen bort och så hoppas man att de som är kvar är hyfsat jämna för att ge tävlingen rätt spänning. Med bara tre domare (Vi har sällan fem domare vid "vardagstävlingarna" i Sverige.) är det kanske svårt att räkna bort två, men ändå...? Värt att klura på i alla fall.

Nu vill jag också poängtera att jag inte är ute efter att svartmåla dagens domare. Tävlingsresultaten är officiella så var och en kan själv söka upp fullständiga listor från dagens tävlingar komplett med namn på ryttare, hästar och domare, men jag har valt att inte nämna dem här. Men jag vill tala om hur knepigt det kan vara med bedömningssporter och då fick denna tävling stå som exempel.

Slutligen vill jag berömma alla tappra ryttare och funktionärer som kämpade väl under väldigt regniga förhållanden.

Stack iväg till fina Ledingenäs Gård där Knivstaortens RK arrangerade dressyrtävlingar på regional nivå. Började med att köpa lite fika och satte mig sedan på läktaren och tittade på de sista ekipagen i en MSVC:1. Hur en dressyrtävling går till har jag beskrivit tidigare, så nu tänkte jag "recensera" arrangörsklubben och tävlingsplatsen.

Ledingenäs ligger fantastiskt naturskönt intill sjön Valloxen. Fin och välskött miljö och nu verkade det som att man fått till en grusparkering för hästtransporterna också, när jag varit där tidigare har dessa fått parkera i gräshage och det är alltid lite negativt tycker jag. En blandning av sand och flis både i ridhuset och på utebanan, såg relativt dammfritt ut på ridbanan. Inne såg det också bra ut, men från där jag satt på läktaren verkade det som att underlaget var en aning ojämnt. Annars är ridhuset trevligt, ljust och luftigt med en kortsidesläktare. Vid läktaren är sargkanten rätt låg (se bild nedan på "normalstort" ekipage), trevligt för oss i publiken som kan se ekipaget ordentligt, men några hästar tittade till en del, förmodligen eftersom minsta rörelse från åskådarna syntes tydligt. Men det är ju en tränings- och vanesak, hästarna (och ryttarna) får lära sig att fokusera på rätt saker.

Bra högtalarsystem (som även hördes väl ute) och speakerbåset var placerat så att speakern dels kunde kommunicera med domaren om det behövts, men också hade direktkontakt med sekretariatet. Läktaren är ganska brant, men gör så att man ser ordentligt. Stort PLUS för ryggstöd för publiken. De allra flesta ridhusläktare saknar det vilket (i alla fall för mig) gör det otroligt jobbigt att sitta långa stunder.

Kafeterian ligger i direkt anslutning till läktaren, men har inte så många fönster ut mot ridhuset. Fräsch kafeteria, men klubbens utbud kändes lite trist. Kanske hade det varit mer inbjudande med några "visningsex" framme och så hade man kunnat gömma undan resten i kylskåp etc.

Framridningen hölls utomhus. Idag var det strålande sol och runt om banan i små "paviljonger" fanns det gott om stolar för de som ville. Jag valde faktiskt att sitta ute en god stund, det är intressant att titta när folk rider fram och nu var det dessutom härligt väder.

Betala och hoppa en bana med din häst! Det är inte som en riktig tävling, hindren kan i princip vara hur låga som helst och det sker ingen tidtagning eller någon som räknar antalet fel. Perfekt för den som vill öva med sin orutinerade unghäst eller för den orutinerade ryttaren. Man får naturligtvis inte göra hur som helst, arrangörerna stöttar sig oftast på TR - Tävlingsreglementet, i botten. Inga priser får delas ut, men många klubbar säljer rosetter som man kan köpa om man vill ha som "minne/deltagarbevis".

Nu på eftermiddagen var vi till ridklubben för att låna ut "Gnägg-Turbo" till ridläraren som inte har någon hopphäst för stunden. I vanlig ordning välarrangerat med trevlig stämning.

Framhoppning.

Rosettposering efter en felfri runda!

Det blir lite speciellt när man är på en tävlingsplats både som publik och som tävlingsdeltagare. Som ren publik fokuserar du kanske på (förutom de olika ritterna) hur publikplatserna är utformade, hur väl speakern talar (artikulation och innehåll), parkering och kanske fikamöjligheter. Som tävlingsdeltagare noterar du förstås också nämnda punkter, men förmodligen också ridunderlagen, organisation vid uppvärmning och parkering.

Idag var vi i Pesarby - Dannemora Ridklubb, en liten trevlig klubb "ute i buskarna". Parkeringen är inte den bästa, man står på gräs (som var väl långt idag) och det är lite trångt och bökigt. Men stort plus för att hela tävlingsplatsen är väl samlad. En gräsyta att rida på om man ville samt en 20x40 bana med grus. Max fem ryttare samtidigt där och det funkade bra. Fördelen med sådana här små tävlingar är att det är lugnare, mindre stress, hets och prestation. Tävlingsbanan (också grus, dammade en aning i värmen) mitt i en större ridbana med bra avstånd till publiken. Bra familjär speaker och ett riktigt bra högtalarsystem! Fika/mat i form av korv, toasts och kaffebröd, betalning via swish okej.

Dannemora Ridklubb är kanske ett lite "bortglömt" ställe, men jag gillar det verkligen och det är en tävlingsplats som jag återvänder till, dagens tävling var den tredje där för mig.

Utomhustävling i strålande sol och bastuhetta! 

Idag genrepade riddarsällskapet Celeres Nordica ute på ridklubbens stora bana. Enkelt uttryckt kan man säga att tornerspel påminner om WE's teknik/speed (eller kanske snarare tvärtom) med olika precisionsövningar till häst med redskap (lans, spjut, svärd, klubba). Sen tillåts ju publiken att tjoa och tjimma när riddarna visar upp sig, så är det ju inte riktigt vid WE. Tornerspel är publikfriande och kan säkert locka de yngre ridintresserade killarna lite extra och då kan nog WE vara en bra början då det också är lite mer "fritt", men som inte kräver lika dyr och bökig utrustning.

Jag började egentligen dagen med att åka till Jällagymnasiet där Björklinge Ridklubb arrangerade hopptvlingar, men det var så segt och långt med dödtid mellan de olika klasserna att jag klämde in den redan nämnda dressyren mitt i. Jag förstår att det underlättar med fasta tider för de olika klasserna och att ekipage kanske stryker sina starter sent, men för publik som bara är där för att titta blir det väldigt tråkigt. Men jag tittade i alla fall på en regional 130-klass först, pausade med dressyr och var sedan tillbaka till den nationella 140-klassen. Inledde ute vid framhoppningen och såg hur man ordnat så att man inte kunde korsa vägarna före och efter hindren, smart!

Hoppning är lite mer publikfriande än dressyr. Dels måste man inte sitta knäpptyst, ingen blänger surt för att man råkar hosta och man får resultaten direkt så att även den som inte är särskilt insatt i sporten kan hänga med rätt bra ändå. Det var en ganska klurig bana med några utslagsgivande svårigheter, men inte så att det blev obehagliga situationer för hästarna. Trevlig ridning dessutom, rätt schyssta betsel, inget ryck och slit i tyglar och inget onödigt sporrande, kul att se!

Dressyr hos en av stans klubbar: Upplands- Västmanlands fältrittklubb. Jag åkte dit och var "bara" publik, men passade på att hänga och prata med några vänner. De senaste åren har det blivit väldigt "inne" med fibersand (sand uppblandat med syntetfiber av något slag) och de flesta ridhusen kring oss har det. Men inte UVFK! De har haft någon skum variant av fiber som inte funkat och där återförsäljaren mystiskt "försvunnit", så nu har de skottat ut allt dåligt och lagt in en blandning av sand och sågspån. Underbara trädoft! Lite löst och djupt ännu, har inte packat och satt sig, men jag tror att det blir bättre snart. Nå! Jag åkte i alla fall dit och tittade på cirka 6-7 ekipage. Klassen som reds var en MsvC:1, skönt med ett program som jag känner igen. Jag satt ganska ensamt på min läktardel och stördes inte nämnvärt av annan publik, kunde således koncentrera mig rätt bra på ekipagen. Jag tänker sällan betyg och resultat i siffror och procent när jag tittar, utan jämför bara ekipagen med varandra. Oftast rankar jag dem i hyfsat samma ordning som domaren, men det blir ju en helhetsbedömning eftersom jag inte betygsätter rörelserna var för sig, då skulle det nog bli annorlunda.